Darwinismen och feminismens mångfald

 Tidigare publicerad i Världen idag måndagen den 8 september

Under senare delen av 1800-talet medförde darwinismen i såväl sin strikt biologiska tappning som i sin sociala tillämpning en kraftfull reducering av människosynen och dehumanisering av människan. Detta drabbade inte minst kvinnan. Människan sågs inte längre som skapad till Guds avbild, utrustad med en immatriell. I stället kom hon att uppfattas som ett djur styrt enbart av behov och instinkter. Kvinnans underordning och arbetet i hemmet motiverades av förmänskliga stadier i den evolutionära utvecklingen och kanske framför allt av kvinnans och mannens olika roller i kampen för överlevnad. Det sexuella urvalet och därmed kampen om honor respektive hannar hävdades under utvecklingens gång ha lett till en rad kvalitativa skillnader mellan könen. Kvinnan hade enligt Darwin till exempel inte samma mentala förutsättningar som mannen. Darwin citerade den liberale ekonomen W. R. Greg, som varnade för att inte tillämpa det naturliga urvalet på människan.

Darwin var inte först ut att tillämpa sin evolutionslära inom etik och samhällsliv, men han gorde det i sin korrespondens och i boken The Descent of Man and Selection in Relation to Sex, (Människans härstamning och könsselektionen) från år 1871. För socialdarwinister och politiska liberaler var det självklart att tillämpa naturens ordning med det naturliga och sexuella urvalet i samhällslivet. Darwin innebar en jämställdhetens backlash.

Alltför lite modern forskning har ägnats åt darwinismens och socialdarwinismens negativa inflytande på kvinnors kamp för jämställdhet. Detsamma gäller forskning om betydelsen av den moderna ärftlighetslärans genombrott genom återupptäckten av Gregor Mendels arbeten och fram till 1960-talet. Precis som förment kvalitativa skillnader mellan ”raser” motiverades av rasbiologin motiverades liknande skillnader mellan könen. På motsvarande sätt bortser modern feminism från den revolutionerande roll den kristna människosynen och etiken haft för den historiska kvinnokampen.

Enligt postmodern feminism finns inte ens någon sanning att sträva efter i skrivandet av historia. En sådan ståndpunkt gör allt tillåtet. Den politiska agendan för en del svenska postmoderna feminister blir ett legitimerande skäl för okunskap och för rent ointresse att ens försöka reda ut hur saker och ting låg till. Deras historieskrivningen blir selektiv och tendentiös. Visserligen kan man hänvisa till ett dominerande mansperspektiv i tidigare forskning, men det argumentet får knappast mer tyngd av ett motsvarande dominerande kvinnoperspektiv i feministisk historieskrivning.  I den anglosaxiska feministiska litteraturen finns en kritisk mångfald, som gör att en del historieförfalskning exponeras och avslöjas inte minst av kvinnor som själva deltar i kampen för jämställdhet och feminism. I Sverige är antalet debattörer färre, vilket gör det lättare för en del postmodernister att bortse från kritik och i stället stämpla kritiker som bakåtsträvare och motståndare till den goda saken.

I sin samhällsanalys utgår de radikala feministerna från att dagens samhälle är ett patriarkat. Männen är tongivande i samhällets alla väsentliga strukturer och tjänar på att situationen förblir sådan. Mäns och kvinnors intressen står emot varandra, och de liberala feministerna gör sig skyldiga till hyckleri som hävdar motsatsen hävdas det. Postmodernismen utmanar den västerländska kulturen. Utifrån en postmodern verklighetssyn är tillvaron fragmentarisk och i grunden meningslös. Mening och meningslöshet, rätt och fel, sanning och osanning har reducerats till individuella åsikter, som bara genom en överenskommelse kan delas av flera (intersubjektivitet) i en subkultur eller kultur. Sanning och mening sägs vara något vi människor hittar på. Det är konstruktioner, som vi aldrig över kulturgränser kan enas om.

Ekofeminismen ser underordningen av kvinnor, minoriteter, djur och jorden som ett vidare och mer grundläggande problem än vad enbart feminismens syn på patriarkatet innebär. Den lesbiska feminismen är den inriktning inom radikalfeminismen, som ser den lesbiska samlevnadsformen som ett i första hand politiskt val och inte ett sexuellt. I debatten har vi även hört anklagelsen att kvinnor som ligger med män är könsförädare. ”Anarkafeminism” vill förena anarkismens motstånd mot hierarkier med feminismen och queerfeminism går tillbaka på queerteori, vars förespråkare i regel inte vill låta sig avgränsas med en heltäckande definition, t. ex. normlös feminism. Med queer avses dock en reaktion mot det ”heteronormativa”, vilket leder till normlöshet eller till att motsatsen till rådande norm blir norm.

Särartstänkandet är egentligen inte någon nyhet. Redan under rösträttsrörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade positiva kvinnliga egenskaper framförts som ett argument för kvinnlig rösträtt. I Sverige framfördes tankar av Ellen Key i boken Missbrukad kvinnokraft från 1896 om att mäns och kvinnors specifika egenskaper kompletterar varandra.

Gemensamt för alla dessa feminismer är att de saknar en hållbar grund i kunskapssyn, människosyn och etik, även när kampen i sig är rättmätig och rättfärdig. Men feminism behövs vad gäller det legitima innehållet, men inte nödvändigtvis termen i sig.

Per Landgren, fil.dr.

Kristdemokratisk riksdagskandidat för Göteborgs kommun

BEHÖVS BETECKNINGEN FEMINISM?

 publicerad i Världen idag den 25 augusti 2014

Feminism i betydelse kampen för samma rättigheter för kvinnor och män har betytt oerhört mycket för vårt samhälle. I denna betydelse sammanfattar ordet den kamp som i många väst

länder samtidigt fördes från slutet av 1800-talet och som fortfarande förs för kvinnors politiska, juridiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Som beteckning på den politiska inriktning som kräver en förbättring av kvinnans rättigheter i förhållande till mannens, blev den snabbt allmänt spridd. Tidigare kallades samma kamp ’kvinnosak’, ’kvinnokamp’ eller ’kvinnorörelsen’.

Men även om definitioner och inriktningar av termen ’feminism’ varierar mycket finns där en övergripande samstämmighet. Feminism handlar om en politisk rörelse, som arbetar för att uppnå jämställdhet mellan könen. Att förverkliga denna jämställdhet förutsätter en insikt i könens betydelse för vissa maktförhållanden i samhället. Men denna samstämmighet räcker knappast som definition av ’feminism’. I så fall skulle den innefatta allt jämställdhetsarbete över huvud taget, även i sammanhang där aktörerna inte vill identifiera sig som ’feminister’ men väl som förespråkare av just jämställdhet mellan kvinnor och män.

Detta har att göra med att begreppet ’feminism’ som regel är överlastat och innebär nästan en världsåskådning med allt från kunskapssyn till praktik, men också något nedtonat en politisk ideologi, eller än mindre anspråksfullt ett kritiskt perspektiv. Inställning till pornografi, familj, abort etc. splittrar. Ibland hävdas vissa ståndpunkter vara ett måste för att man ska få kalla sig feminist. På 1980-talet kunde ”feminism” indelas i fyra huvudriktningar: liberal, socialistisk/marxistisk, radikal och psykoanalytisk feminism. Härefter har bilden komplicerats. Den tredje vågens feminism omfattar en mängd olika riktningar. Den viktigaste av dessa är förmodligen den postmodernistiska feminismen.

Men ’feminism’ är inte en generellt gångbar och användbar beteckning för att hävda kvinnors rätt och rättigheter jämfört med män. Ofta associeras det med kontroversiella och oklara ställningstaganden, som inte alls följer av kampen för kvinnans fulla mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Feminism associeras med fientlighet mot män och familj. Gudryn Schyman jämförde t. ex.  i sitt famösa partiledartal som vänsterpartiets partiledare på deras kongress år 2002, det sk. talibantalet, svenska män med talibaner genom att hävda att det är samma förtryckande struktur i talibarnernas Afghanistan som här i Sverige. Många kvinnor känner helt enkelt inte igen sig och sina liv i den agenda som flera riktningar av feminismen har. Många kvinnor vill förena familj och arbetsliv. Många kvinnor vill att såväl de själva som deras män ska får mer tid med barnen. Många kvinnor ser de etiska problemen med abort. Många kvinnor vill fortfarande tydliggöra en specifik kvinnlighet. Många kvinnor och män ser inga problem med att deras flickor har rosa täcken, kläder och tofsar i håret. Feminismens allehanda teorier berör dem inte och handlar inte om deras liv, men de har en självklart positiv inställning till jämställdhet och rättvisa mellan könen i hem och arbetsliv. Har feminismen tappat kontakten med de flesta kvinnors verklighet? Blir kvinnor lyckligare med feminismernas olika recept?

Den historiska kamp för jämställdhet och frihet, som t. ex. modern ”liberal feminism” försökt muta in som ett uttryck för den egna varianten av ”feminism”, har egentligen hämtat större delen av sitt frihetliga tankegods från den västerländska idétradition, som präglats av såväl den kristna som den romersk-grekiska kulturen. Betoningen på alla människors likhet inför Gud, alla människors rationella natur och moraliska kapacitet samt deras individuella ansvar inför Skaparen gav en stabil ideologisk grund för kraven på individuell frihet och religiös och politisk tolerans, men även för kraven på skolgång och utbildning för flickor och en i övrigt radikalt förändrad kvinnosyn. Så var det för pionjären Mary Wollstonecraft och för många andra samtida och senare förkämpar. Denna ”värdefulla” frihetsrörelse, dvs. en frihetsrörelse som var full av allmänt mänskliga värden och förankrad i den idétradition, som förenade det kristna arvet med den klassiska kulturen i platonsk och aristotelisk tappning, har egentligen mycket lite att göra med modern utilitaristisk eller värdenihilistisk ”liberal feminism”. Det som i vår tid kallas ”liberal feminism” är således vare sig en adekvat eller enhetlig beteckning. När den går tillbaka på en ”tunn” värdeteori har den inte mycket mer än individuell ’frihet’ som grundläggande och gemensamt värde. Det är knappast tillräckligt för en modern kamp för jämställdhet. Motsvarande brister i moralfilosofisk grund för jämställdhetsarbetet är än mer påtaglig för feministiska inriktningar som radikalfeminism, ekofeminism och socialistisk feminism. Där uttalas sällan om aldrig den moralfilosofiska grunden för kampen om rättvisa.

Per Landgren, fil.dr.

Kristdemokratisk riksdagskandidat för Göteborgs kommun

      

Personvalsröstning i en demokrati förutsätter att väljaren vet något om de kandidater han eller hon kan rösta på genom kryss. Så av den enkla anledningen: håll till godo med min presentation för kristdemokraterna på fjärde plats till Riksdagen och tredje till Regionen för Göteborgs valkrets.

http://emagazine.se/kd2014/kandidat-2169

PER LANDGREN 

En erfaren idéhistoriker i politiken!

     

      Per Landgren. Idéhistoriker. fil.dr. 56 år, Göteborg. Senior visiting research Associate, Faculty of History, University of Oxford (sedan 2010)

     

      Om mig: Är lyckligt gift med Annika. Vi har tre barn. Har varit riksdagsledamot i 8 år och arbetat som sakkunnig I Göteborgs stad, riksdagen och regeringen. Är för närvarande forskare inom ämnet idé- och lärdomshistoria vid University of Oxford. Har en doktorsexamen i det ämnet samt en bakgrund och licentiatexamen i klassiska språk. Jag tycker om att analysera politiska ståndpunkter och beslut, och gärna att väga för- och nackdelar före beslut. I vår familj diskuterar vi öppet och fördomsfritt. Tycker om att umgås med vänner (gamla och nya!) och samtala om livets viktiga frågor. Har ett stort idrottsintresse, inte minst för att jag själv spelat fotboll, pingis, ishockey etc. Läser gärna idé- och vetenskaps- historiska arbeten samt politisk filosofi. Min utbildning kommer till nytta när det gäller att förklara och försvara en kristen människosyn, etik och naturrätt.

2.       

      Min grundsyn: All politik går tillbaka på människosyn och etik. Kristdemokrati utgår ifrån Kristen etik och människosyn. Men man behöver lika lite vara kristen för att vara med eller rösta på oss, som man behöver vara ateist för att vara med eller rösta på något annat parti. En materialistisk människosyn är farlig för vårt samhälle. Människan kan inte bara värderas utifrån sina biokemiska beståndsdelar. Varje människa har en inneboende värdighet och delar med alla andra människor ett omätbart och unikt människovärde. Det finns i oss alla en enorm potential till goda handlingar och relationer. I stor utsträckning delar vi denna inkluderande människosyn med t.ex. Judendom och Islam. Kristen etik utgår likt naturrätten från människans natur och grundläggande värden. Detta får till följd att jag i alla politiska beslut och ställningstaganden vill försvara och främja grundläggande värden som människovärdet, frihet, sanning. kunskap, kärlek, hälsa och en god hållbar miljö. Samtidigt är vi alla ofullkomliga, vilket påminner oss om betydelsen av försoning, upprättelse och en andra chans. Jag vill varna för etisk relativism, nihilism och krass nyttoetik, vilka inte duger för vårt gemensamma samhällsbygge. Det är en utmaning för alla väljare att analysera människosyn och etik i alla partier. Kristdemokratisk politik är varken individualistisk eller kollektivistisk. Som människa föds vi in i nätverk av relationer. Vi är beroende av andra i olika slags naturliga gemenskaper med mål och syften som går tillbaka till människans natur. Därför vill jag slå vakt om öppna och trygga familjer. Där börjar livets skola. I vår uppväxt avgörs ofta var vi hamnar i livets bana. Skattetryck och tidsbrist får inte göra livet till en fälla, så att familjerna inte fungerar så väl som de kan.

3. När sjukdom drabbar oss blir ofta behoven större än vad den enskilda människan och familjen mäktar med. Hälsa är ett grundläggande värde, som behöver medmänsklighet och solidaritet för att kunna tillförsäkras, så långt det nu står i vår makt. Sjukvården ska ha en subsidiär struktur från högspecialiserad sjukvård till vårdcentral. Alla instanser ska inte och kan inte vårda allt.

Viktiga ståndpunkter som jag vill driva: 

 1. Värdesäkra all politisk verksamhet utifrån den värdegrund som inspirerade FN:s                 allmänna förklaring om mänskliga rättigheter!

 2. Vinn varje ny generation för demokratins förankring i en hållbar människosyn och etik!

 3. Arbeta för lagstiftning om civilkurage och rätten till samvetsfrihet.

 4. Värna den solidariska finansieringen av sjukvården.

 5. Sjukvården måste tillföras mer resurser.

 6. Psykiatrin ska prioriteras.

 7. Inför en vårdplatsgaranti.

 8. Värna individens rätt att välja sjukvård och skola.

 9. En statlig utredning bör tillsättas för att skapa en mer ändamålsenlig styrning och                organisation av svensk hälso- och sjukvård.

Återinförs fastighetsskatten?

Sverige har fortfarande ett omfattande fastighetstaxeringssystem. I grunden går det tillbaka på en tidigare orättfärdig lagstiftning. Enligt den betraktades fastighetsbeskattningen som en del av kapitalinkomstbeskattningen. Fastigheter beskattades för en fiktiv (icke-monetär) inkomst i relation till fastigheternas marknadsvärde. Man skattade alltså för inkomster som inte fanns. Argumenteringen var ungefär så här. Ju högre marknadsvärde, desto högre skulle fastighetsskatten vara, oavsett husägarens bärkraft. Köp av ett hus jämfördes med att placera i aktier eller sätta in sitt kapital i bank. Och avkastning av kapitaltillgångar skulle ju beskattas likformigt, menade lagstiftarna. Nu genererar inte hus några inkomster, om de inte hyrs ut. Då tänkte man sig att husägaren liksom har en inkomst som om huset hyrdes ut på marknadsmässiga villkor. Inkomsten sågs emellertid som fiktiv. Inkomsten var icke-monetär. Den fanns inte i reda pengar. Hur fanns den då? Jo, den fanns i form av en daglig konsumtion av fastighetens alla nyttigheter och njutningar. Inom ekonometrin vill man räkna ut mer exakt, vad det är som gör att huset har det marknadsvärde det har. Där har man myntat begreppet hedonisk prisfunktion. Detta betyder helt enkelt att man räknar allt det goda, behagliga, njutningsfulla, som husägaren har betalat för och/eller gjort själv, som höjer njutningsvärdet och därmed marknadsvärdet. Fastighetsskatten blev ett slags njutningsskatt. En argumentering och motivering som lyckligtvis inte är konsekvent genomförd i vårt skattesystem. Fastighetsbeskattningen var således ett slags njutningsskatt på en påhittad inkomst av inkomstslaget ’njutning’. Och visst finns här, för uppfinningsrika politiker, nationalekonomer och andra tjänstemän, ett stort antal nya skatter på samma njutningstema att förstärka statskassan med, t. ex. njuta-i-skogen-skatt, gå-på-bio-skatt, eller nära-till-Ullevi-skatt!

Med fastighetstaxeringssystemet beskattas nu ett stort antal småhus utifrån det komplicerade förfarandet med marknadsvärdering och beslut om skatte- och avgiftsförhållanden. Dessa småhus och hyreshus som fortfarande beskattas enligt principerna för lagstiftningen om statlig fastighetsskatt, befinner sig dock alla under avgiftstaket i lagstiftningen för kommunal fastighetsavgift. Deras marknadsvärde har inget att göra med den skatteskyldiges bärkraft och de är vanligtvis mindre påverkade av marknadens växlingar. Nuvarande asymmetri vad gäller fastighetstaxeringens betydelse för den kommunala fastighetsavgiften, leder till en snedvridning för småhusägare under avgiftstaket och är därför inte tillfredsställande. Därför är det väl motiverat att avskaffa Fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och Fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199) till den del lagstiftningen gäller småhus, hyreshus, ägarlägenheter samt lantbruksenheter med småhus eller tomtmark för småhus. Det staliga fastighetstaxeringssystemet är inte längre statsfinansiellt försvarbart. Men det finns ett ytterligare och långt allvarligare skäl. Det skälet är att det inte går att lita på den samlade vänstern vad gäller fastighetsskatten. Så länge fastighetstaxeringssystemet finns kvar, finns lockelsen och möjligheten att snabbt sätta igång med skatten igen. Vänsterpartiet vill ha en fastighetsskatt. Magdalena Andersson, socialdemokraternas finansministerkandidat tillkännagav den 2 september i Sveriges Radio följande: ”Vi har inga krav på att återinföra fastighetsskatten i år.” En lång rad socialdemokrater har nu föreslagit höjd fastighetsskatt.  SSU föreslog höjd fastighetsskatt i sin rapport Bostadslösningen. LO och SACO har gjort det. Erik Åsbrink, tidigare socialdemokratisk finansminister, har vid flera tillfällen argumenterat för samma sak. I den sk Nybyggarkommissionen har Göran Persson föreslagit detsamma. Samme Persson som menade att Alliansen vann valet 2006 på just fastighetsskatten.

En röst på den samlade vänstern är uppenbarligen en röst på att återinföra den orättfärdiga fastighetsskatten. Som en giftig hydra kan fastighetsskatten mycket väl komma tillbaka igen efter valet! En röst på kristdemokratera är en röst på att avskaffa, en gång för alla, den statliga fastighetstaxeringen. Där är förutsättning för den gamla och orättfärdiga fastighetsskatten. Låt mig till sist ställa en rak fråga till socialdemokraternas Magdalena Andersson: kommer ni att återinföra fastighetsskatten under mandatperioden? Vad vänsterpartiet vill vet vi, men kan väljarna lita på socialdemokraterna under kommande 4 år?

Per Landgren, fil. dr.

F.d. riksdagsledamot 1998-2006 och ledamot i Skatteutskottet

Riksdagskandidat för kristdemokraterna i Göteborg. 

Konstantin eller Jesus?

Teologen Micael Grenholm (MG) menade med artikeln Hade Jesus ställt sig bakom KD? i tidningen Dagen tisdagen den 8 juli 2014 att kristdemokraterna driver sin politik mer med inspiration från Kejsar Konstantin än från Jesus. Som ersättare i partistyrelsen fick jag uppdraget att besvara debattartikeln och gjorde så i Dagen fredagen den 11 juli med artikeln Monopolisera inte Jesus! Men med en kort artikel kunde jag bara besvara Grenholm utifrån en ideologisk synvinkel. En del annat stoff finns att bemöta och jag tänkte därför göra en del av det här. Bara helt kort, nota bene, ska jag replikera på det historiskt-teologiska innehållet.

1. Grenholm skriver att Jesus aldrig skulle startat ett politiskt parti och att han inte ville vara en politisk ledare. Tror nu inte att så många judar, judekristna eller kristna i vår tid skulle vilja följa Judas Iskariot och seloterna, och göra Jesus till politiskt tillsatt kung, så det MG skriver i detta avseende är knappast kontroversiellt. Guds rike är ju inte av denna världen. Men samtidigt har jag svårt att tro att MG menar att vare sig kyrkor eller enskilda kristna ska eller ens får engagera sig på det politiska planet över huvud taget. Jag avser sådant som att engagera sig för mänskliga rättigheter, mot dödsstraff, för en bärkraftig och ren miljö etc. Om nu inte MG har något emot sådant politiskt engagemang, är det då fel att organisera sig tillsammans utifrån en gemensam människosyn och etik? Eller måste kristna engagera sig i andra partier? Oavsett vilken etik och människosyn de har? Är det bara t ex miljöpartiet som gäller?

2. Med några citat från kyrkofäder vill MG visa att den tidiga kristna kyrkan var pacifistisk. Kanske har han plockat citaten från Ron Sider och den bok av Sider MG hänvisar till. Men om man granskar t ex Tatianus och ser det citatet i sitt sammanhang så ser man bl. a. följande. Tatianus syriern skriver i sitt arbete till grekerna vad han själv vill, dvs. att han inte vill vara kung, inte rik, inte soldat etc. och han gör det i en polemik mot grekernas gudar och hjältar. Han argumenterar inte i detta sammanhang för pacifism. Tertullianus var son till en centurion och om man kontextualiserar hans avståndstagande mot vapentjänst så kan det mycket väl vara ett uttryck för åsikten att en Kristen inte kunde tjäna i en militärmakt med makt som mål och våld som medel. Om målen skulle ha varit rättfärdiga, skulle Tertullianus mycket väl kunnat argumentera för "rättfärdiga krig", som många post-nicenska kyrkofäder sedan gjorde. Nu är även MG:s artikel kort, men att använda Tertullianus som argument för pacifism idag ger inte ett intryck av historisk avvägning och omdömesförmåga.

3. När det gäller Jesu verop over de rika, tror jag nog att även MG skulle hålla med mig om att det centrala är hjärtats inställning och inte rikedom eller fattigdom i sig. Rikedomen har sina särskilda frestelser, men även fattigdomen har sina. Ingen, vare sig rik eller fattig, kommer undan människans fallna natur.

4. Skulle gärna vilja ha en referens till en källa eller flera vad gäller MG:s påstående att våld förhärligades under Konstantin. Vad är det för en generalisering? Visst, makt korumperar men varför skriver inte MG om att t ex gladiatorspelen successivt upphörde efter Konstantin, att barn under kejsar Valentinianus inte längre fick sättas ut etc. Det tycks mig som att MG väljer ut historiska data efter egna syften.

5. Vet nu inte hur mycket MG last av kyrkofäderna, men vad skulle MG t. ex. säga om den rika kommentartraditionen bland kyrkofäderna över Romarbrevet kap. 13:1-7. Eller menar MG att Gud aldrig skulle kunna förordna kristna politiker? Om i t ex miljöpartiet, varför då inte i ett parti som vill utgå från Kristen människosyn och etik, t. ex. kristdemokraterna?


Micael Grenholm svarar:

Svar till Per Landgren (KD) om Jesus, kyrkofäderna och Konstantin

I måndags publicerades min debattartikel i Dagen där jag kritiserade KD för att förespråka militär upprustning och svensk tillväxt medan Jesus och den tidiga kyrkan förespråkade pacifism, enkelhet och ekonomisk jämlikhet. Jag har idag fått svar från Kristdemokraten Per Landgren, som argumenterar för att Jesus skulle stödja olika principer i den kristdemokratiska ideologin. Varken pacifism eller ekonomisk jämlikhet kommenterar han dock i debattartikel, det gör han istället på sin blogg där han i fem punkter menar att jag missuppfattat både Jesus och kyrkofäderna. Detta blogginlägg tänkte jag svara på här, så försöker jag svara på debattartikeln via Dagen.

1. Landgren frågar sig om jag utifrån mina hänvisningar till Joh 6:15, 18:36 och Matt 20:25-27 menar att kristna inte får engagera sig politiskt för mänskliga rättigheter, en ren miljö med mera. Men politisk makt är inte det enda sättet att förändra samhället på. Politikens maktmedel är, som jag tidigare skrivit, en våldsmakt eftersom en stat per definition är en organisation med våldsmonopol. Och Jesus kallar oss inte till att förändra samhället genom att härska utan genom att tjäna. Det var de tidiga kristnas pacifism som gjorde att de vände sig emot tanken att regera politiskt – det är synligt i citaten av Tatianus och Tertullianus som jag delade i min debattartikel, och även i den Apostoliska Traditionen från 200-talet ser vi att kristna förbjuds vara soldater, officerare såväl som ”män med ledande positioner” pga kopplingen till det svärd som Jesus, med Tertullianus ord, ”avskaffat”.

2. Därefter ifrågasätter Landgren att den tidiga kyrkan var pacifistisk och menar att mina citat från Tatianus och Tertullianus inte bekräftar detta. Citatens syfte var faktiskt att visa att dessa fäder var kritiska till politisk makt snarare än militärtjänst, för pacifismen hänvisade jag till Ron Siders bok The Early Church on Killing. Dock berör Tatianus citat både och, han säger: Landgren menar att detta sägs i polemik mot de grekiska gudarna och bara beskriver Tatianus personliga uppfattning, men på vilket sätt skulle det säga emot att den tidiga kyrkan var till övervägande delen pacifistisk?

Vi har ju också den Apostoliska Traditionen som förbjuder soldattjänst för kristna; Justinus, Ireaneus och Origenes som skriver att kristna kollektivt inte strider eller använder våld utan smider svärd till plogbillar, och så förstås Tertullianus som tydligt argumenterade för pacifism iDe Idolatria och Corona Militis. Landgren menar felaktigt att Tertullianus far var soldat och att han skulle ha stött tanken på rättfärdiga krig (som i kristendomen formulerades först på 400-talet av Augustinus), och allt jag kan göra är att hänvisa till mitt grundligare arbete omTertullianus och militärtjänsten.

3. När det gäller rikedom och ojämlikhet skriver Landgren att han tror jag håller med honom om att det är hjärtats inställning som är det viktiga och inte rikedomen och fattigdomen i sig, men det gör jag inte. Jag har kritiserat sådan inställningsteologi för att den rättfärdiggör ekonomisk ojämlikhet och de lidande de fattiga genomgår med hänvisning till att de rika upplever sig ha en tillfredsställande ”inställning” till sina pengar. Jesus pekade på att där vår skatt här är vårt hjärta också – vi kan inte ha en skatt på jorden och vårt hjärta i himlen – och Han uppmanade sina lärjungar att sälja allt och ge till de fattiga (Luk 12:33), något de också gjorde (Apg 2:44-45). Jesus vill ha ekonomisk jämlikhet så att både fattigdomen och rikedomen utjämnas.

4. Landgren undrar vad jag menar med att våld förhärligades efter Konstantin och pekar på att gladiatorspel och utsättande av barn avskaffades under de kristna kejsarna. Det jag syftade på var att kyrkan gick från att vara till största del pacifistisk till att förespråka krig och våld som ett godtagbart medel för att nå vissa mål. Kristna engagerade sig i arméer och dödade andra människor, inte sällan andra kristna, och Jesu undervisning om att älska sina fiender och vända andra kinden till var som bortblåst. Denna konstantinska förändring i hur kristna såg på våld är väldokumenterad i exempelvis Siders bok eller C. John Cadoux’ klassiker Early Christian Attitude to War, som också visar hur kyrkan var pacifistisk under de första tre århundradena.

5. Slutligen undrar Landgren vad jag har att säga om kyrkofädernas kommentarer till Romarbrevet 13:1-7, som handlar om att underordna sig överheten. Cadoux ägnar ett kapitel åt detta och hans slutsats är att de flesta fäder ansåg utifrån Rom 13 att staten hade en funktion som till och med innefattade svärdsmakten, men denna makt var enligt Bergspredikans etik förbjuden för kristna: ”there was nothing in the relative justification which Christians accorded to the ordinary functions of government, including even its punitive and coercive activities, which logically involved them in departing from the ethics of the Sermon on the Mount and personally participating in those activities… None therefore of the various forms in which Christians may be said to have ‘accepted’ war necessarily committed them to participation in it.” (ss. 220f.). De tidiga kristna bad för och underordnade sig överheten, men ville inte liera sig med den. Så tycker jag vi ska göra idag också.

 

Landgren svarar Grenholm om Jesus, kyrkofäderna och Konstantin

Roligt Micael att du svarar på det jag skrev i min blogg. Synd bara att du inte nämner något om innehållet i min artikel i Dagen. Den var ju också ett svar på din artikel. Jag har ju den föreställning att politisk filosofi kommer före politiska tillämpningar ungefär på samma sätt som  en livsåskådning kommer före dess konsekvenser. Men kanske du skriver något ytterligare i Dagen. Tycker för övrigt att det är gott och fint samtal och vill gärna behålla det fina samtalsklimatet.

Kärnan in min kritik, Micael, är att jag tror du tolkar Tatianus fel och att du övertolkar Tertullianus. Övriga kyrkofäder som du nämner ger du inga referenser till, men jag misstror dig inte. Kan dock bara inte kommentera dem. Om min kritik stämmer, så hjälper det dock inte att hänvisa till auktoriteter. Vad gäller Tatianus är det ju bara att läsa innantill, så ser man att sammanhanget är ett annat än vad tycks utgå ifrån. Ta bara meningen just före det du citerar i Dagen-artikeln. Jag citerar också på engelska. Du citerar ”I do not wish to be king etc.” Innan skriver samme författare: ” How, then, shall I admit this nativity according to Fate, when I see such managers of Fate? “ Sammanhanget är ett annat. Tatianus adresserar inte pacifism. Du absolutifierar hans yttranden, som om det handlade om något helt annat än vad det faktiskt gör.

Utifrån en vanlig tolkningsmetod, som bl. a. går tillbaka på Quentin Skinner, bör man också se varje text som en handling utifrån ett sammanhang, som gör texten/handlingen i sig begriplig. Detta sammanhang skulle ju kunna vara att den motsatta hållningen till såväl Tatianus och Tertullianus var den vanliga i den kristna kyrkan. Eller menar du att de bara skulle upprepa de hela kyrkan redan stod för? De tidiga exempel på inställning till stat och våld, som du refererar, bör också i min mening kontextualiseras. Utan sammanhanget med den romerska militärdiktaturen, som krävde lojalitet och dyrkan av kejsaren blir de kristnas inställning svårbegriplig. I ett helt annat sammanhang, låt oss idealisera ett bara för exemplets skull, ta kristna presbyterianer i 1600-talets New England, skulle det vara absurt att hävda att kristna inte ska vara en del av den politiska makten, eftersom det var just kristna som byggde samhället och organiserade staten. Att hävda utifrån Tertullianus att det skulle vara fel i alla lägen och i sig att vara en del av den politiska makten blir, som jag ser det, absurt.

Så det krävs långt mer av minutiös argumentering för att leda dina teser i bevis. Du menar uppenbarligen att andra redan har gjort detta, men då åligger det ju dig att visa det och kunna försvara det. I din tidigare bloggpost ”Tertullianus och militärtjänsten” ta du ju upp författaren Morey som problematiserar Tertullianus inställning och menar att den inte är genuin pacifism. I slutsatsen landar du till synes godtyckligt på en annan slutsats, men jag kan ju inte med bästa vilja i världen säga att du skulle ha visat det. Du bara stöder Cadoux.

Vad gäller frågan om Tertullianus pappa var centurion, så backar jag lite. Är hellre agnostiker här. Du skriver dock att jag hävdade något felaktigt när jag skrev så. Hur kan du veta det? Tänk om det finns goda skäl att lita på Hieronymus? Att han levde två hundra år senare har ju inte nödvändigtvis något med tillförlitligheten i vad han skriver att göra. Nej, här tycks du lita alldeles för mycket på Barnes.

Så vad gäller hjärtats inställning är vi således oense. Jag kan hålla med om att den inställningen kan rättfärdiga på ett felaktigt sätt ekonomisk ojämlikhet, men vår Herre ser detta och avgör.

Märker för övrigt att min diskussion blir mer och mer med dina auktoriteter än med dig, dvs. med Sider, Cadoux m. fl. Eftersom jag inte har deras arbeten framför mig här kan jag heller inte granska deras referenser och citat av kyrkofäderna. Misstänker dock att en bristfällig kontextualisering gör att de beskriver skillnaden före och efter Konstantin. Men för min del är det blott en misstanke och inte en slutsats.

För övrigt liknar din inställning den som Amish people eller rent av Jehovas vittnen har. Du vill underordna dig överheten, men du anser inte en sådan överhet kan vara kristen (vad gäller individerna). Så kristna ska således lämna det politiska fältet fritt för andra. Delar inte den ståndpunkten, men det torde ju ha framgått, så eventuella läsare får avgöra vad som verkar bibliskt och rationellt.